Temperaturen sjunker stadigt. I morse var det bara 0,5 grader ute när vi gick upp. Brrr! Efter att ha handlat på Maxi kl 07.00 så klädde jag på både mig och Nisse ordentligt inför morgonpromenaden. Men det bet i kinderna. Jag har torgvantar på mig så det blir lite kallt i fingertopparna också.
Än så länge är hösten jättefin och det är vackra färger ute. När solen står så lågt som den gör nu så blir våra skuggor jättelånga.
Matte och Nisse Långben
I morgon ska Janne in till Huddinge sjukhus igen för att sätta igång den s.k. Scott-protesen. Jag håller verkligen tummarna för att han nu äntligen ska bli kvitt sina problem efter drygt ett och ett halvt års elände. Janne är skeptisk, vilket jag mycket väl kan förstå. Men hoppas kan jag väl få göra?
Nu är alla måndagsysslor avklarade förutom kloklippning. Så fram med klotången och bocka av även den sysslan!
Men jag ligger ju så skönt här! Måste vi klippa klorna nu?
I kväll blir det sista gången med rallyträning utomhus för den här hösten. Vi får klä på oss, vi är fryslortar båda två… Ha en fin dag alla mina kära och mina vänner!
Sedan var det dags att ta en sväng ut till Udden. Det är ju helt fantastiskt så här års. Husen som ligger där har verkligen bara ett stenkast till vattnet.
Måste vara underbart att bara kunna gå ut och ta ett morgondopp. Nu blir det bara Nisse som får doppa sig!
Änderna har ungar nu. Det var dock bara en enda liten Gullefjun där. Vart har de andra ungarna tagit vägen?
Vi har ju ”problem” ibland vid hundmöten. Men det brukar ändå lösa sig på något sätt. Ibland gör jag helt om eller svänger in på någon väg. Ibland blir det att gå rätt ut i skogens ris och snår, men allt för att ge Nisse så mycket space han behöver.
På senare tid har jag också jobbat med att själv vara tydlig. Att räta upp kroppen och ge honom känslan av att matte fixar det här. Jag har också sänkt min röst och låtit bestämd i stället för att kvittra och pladdra. Det senare tänker jag kan ge honom fel budskap – att jag är osäker. Vilket jag i och för sig är, men det ska inte märkas.
Men idag, efter en lång och skön morgonpromenad, och när vi var nästan hemma, så får vi möte med en husky som Nisse hatar. I stället för att göra som jag brukar så gick jag så långt ut på vägkanten som möjligt med Nisse utanför mig. Motparten gjorde likadant på sin sida. Men Nisse exploderade! Jag hade svårt att hålla honom – han blir ju superstark, så han försökte ta sig förbi mig och jag höll i av alla krafter. Han skällde och gormade. Jag var också arg….Till slut var vi i alla fall förbi varandra och jag stannade. Jag bad matten att också stanna och vände mig tillbaka lite så att Nisse fick titta på hunden en kort stund. Då var han lugn igen.
Sedan gick vi hem. Jag var först jättearg och besviken, sedan kom skuldkänslorna. Varför vände jag inte? Varför skulle jag promt gå framåt och utsätta honom för detta? Det känns som ett stort bakslag och misslyckande.
Nisse har lite problem med hundmöten. Det har han haft sedan han var riktigt liten, och jag har försökt jobba med det på många olika sätt. Bland annat har jag fått väldigt mycket hjälp av Kristin som lät Nisse träffa hennes hundar under bra former. Det fick mig att inse att Nisse inte är reaktiv eller konstig på något sätt, han har bara en osäkerhet som yttrar sig i att han skäller och beter sig mindre bra vid hundmöten. Och han är ju stark, så jag har varit nära ”staffeflygning” ett par gånger. Ja, det är inte staffen som flyger…Då, när han fick träffa Kristins hundar och vara lös – ja då var han precis som vilken hund som helst.
Däremot, i koppel, och för nära (i hans tycke) då blir det jobbigt. Det har absolut blivit bättre, men inte bra. Våra promenader innehåller alltid ett spejande, både från mig och från Nisse. Numera spejar han nog mindre än tidigare, men det är inte bra när vi ser en hund.
Jag har av och till försökt tillämpa BAT-metoden. Jag tycker det är en smart metod, men jag har nog fuskat mig igenom hur man ska göra. Nu har jag börjat en online-kurs som är framtagen av en tjej som heter Jenny Afvander. Kursen heter Viktiga Verktyg för Vardagen. Det som är lite fiffigt, om än frustrerande för en otålig människa som jag, är att man inte bara kan köra igenom kursen i sin egen takt. Efter varje avsnitt måste man vänta ett par dagar och träna innan man kan öppna nästa avsnitt. Smart!
Idag fick jag verkligen bevis på att det kan fungera. Tanken är att Nisse själv ska ta beslut när han ser något jobbigt. Jag hjälper honom med avståndet till hunden, men sedan stannar vi och står stilla så länge som det behövs. Han får titta och sedan agera. Jag gör absolut ingenting. Och vad händer? Jo, tre gånger på samma promenad får vi hundmöten. Normalt så får jag en klump i magen och halar in honom, samtidigt som jag försöker ta mig därifrån så fort som möjligt. Nu såg jag till att ge ett bra avstånd till mötet (ut på ett fält). Han stod med lång lina och tittade. Sedan vänder han sig mot mig och SKUTTAR fram och tigger godis! Inget skäll, ingen ragg, ingen stel kropp!!! Helt fantastiskt. Vid ena tillfället så skällde den mötande hunden, men han gjorde ingenting.
Ett hjälpmedel är den här långa linan. Den är fem meter och och sitter i selen. Jag har lärt mig en speciell teknik att linda upp och släppa ut linan så att den inte trasslar.
Jag älskar att springa. Det har jag alltid gjort. När jag var liten, kanske 7-8 år gammal, så tävlade jag med killarna hemma på gården och sprang ifrån dem! Vilken lycka!
Numera går det väldigt mycket långsammare när jag springer, men glädjen finns där ändå. För en tid sedan tänkte jag att nu är det slut med springandet, för ryggen gör ont. Men jag ger mig inte. Nu tar jag det väldigt lugnt, ser till att starta med gång som uppvärmning, och har med mig Nisse. Fördelen med att ha Nisse med mig är att jag har ett rejält midjebälte som håller ryggen på plats, och jag får draghjälp. Dessutom får Nisse jobba, vilket han mår bra av. En ren win/win-situation! I år är det dessutom barmark, så det är bara att ge sig ut! Underbart!
